Author Archive

I förrgår hade vi vår sista dag i Madhya Pradesh, där vi fick tillfälle att prata enskilt med några av de politiskt invalda kvinnor som deltagit i THP:s program. Jag träffade 35-åriga Narbadiabai som bor i Madhya Pradesh, är gift och har tre barn. Hon är kvinna och urinvånare (tribal) och därmed klassad som en av de lägst stående i det indiska samhället. För ett år sedan ställde Narbadiabai upp i valet till panchayaten (byns politiska styre), med visionen att kunna förändra livet för människorna i byn. Hon fick en av de platser som reserverats för just kvinnor och/eller urinvånare, och på hennes partiprogram stod två saker: Det ena var att förse byn med vatten, det andra var att få bukt med den alkoholism som präglar de flesta hem och som ofta leder till misshandel av fruar och barn.
Narbadiabai berättar att hennes största utmaning är att göra sin röst hörd och få andra i panchayaten att lyssna.  Jag frågar henne vilket stöd hon fått från omgivningen sedan hon blivit vald och hon börjar då berätta om sin man, även han urinvånare. Från början förbjöd han henne att gå på möten och ville helst låsa in henne i hemmet. Han förminskade hennes roll som politiskt invald och tyckte inte om att hon börjat ifrågasätta de sociala mönster de så länge levt i. Vändpunkten kom när hon besökte en konferens som THP anordnat för kvinnor i Madhya Pradesh. Efter konferensen blev hon säkrare i sig själv och kunde bemöta både sin man, politiker och folk runtomkring henne på ett annat sätt. Att tala med politiker var mer än vad hennes man själv klarade av och sedan dess har han börjat lyssna till det hon säger. Men innan Narbadiabai kommer att kunna genomföra de samhällsförändringar hon vill, har hon många kvar att vinna över på sin sida. Bara genom att ha fått sin mans förtroende har hon dock kommit en bra bit på vägen.
Narbadiabai är en av de kvinnor som under veckan har bidragit till att ge mig en större förståelse för den tuffa situation som de allra flesta indiska kvinnor lever i, och som allt fler börjar kämpa mot. Vid ett flertal tillfällen får vi höra hur många indiska kvinnor sällan eller aldrig tilltalas vid sina namn, utan istället kallas ”XX hustru”, ”XX dotter” eller ”XX syster”. Andra slående exempel är kvinnan som alltid suttit på golvet och aldrig ens tänkt tanken att sätta sig på en stol, eftersom de ”tillhört” männen. Först efter att ha deltagit i THP:s program blev hon medveten om de rättigheter hon faktiskt har och vågade först då ta plats vid bordet. Ytterligare en kvinna berättar att hon, när hon varit ensam hemma, alltid bemött besökare vid dörren med orden ”ingen är hemma” – helt enkelt för att hennes egen närvaro inte räknats.
Att personer som har växt upp under dessa förhållanden idag vågar tilltala högt uppsatta politiker, kan tala inför folk och driva igenom förändringar som rör tusentals människor, och förhoppningsvis även generationer efter dem, är både imponerande och fantastiskt. Samtidigt får det mig att reflektera över vårt samhälle och hur mycket som tas för givet. För om kvinnorna i Indien kan göra allt detta utan att ha fått de förutsättningar som vi har växt upp med, borde det inte finnas några begränsningar alls för vad vi kan göra. Så förmodligen har vi, liksom alla de kvinnor vi har träffat under veckan, mycket större potential än vad vi själva ofta kan tro. Och det i sig är ju också rätt fantastiskt.

/Erika Petersson

Igar delades vi in i två grupper för att besöka två panchayats var under dagens gång och få se de resultat de folkvalda kvinnorna åstadkommit i sina byar. Det var otroligt inspirerande att få höra dessa kvinnor berätta om sig själva och de resultat de åstadkommit redan några månader efter att ha vunnit sina val.

När vi frågade Rani bai, en av de panchayat-medlemmarna i Vilayat Khurd, vad som var den största förändringen för henne själv sedan hon var på sin första Womens Leadership Workshop, så berättade hon att hon ”brukade bära en slöja, men nu har dragit tillbaka denna”, ”att hon tidigare inte suttit i stolar, men nu kunde göra detta” och att hon ”lärt sig att tala ut och höja sin röst”.

På vår resa till den andra panchayaten, Lakhnauti, fick vi dela in vår grupp i två mindre grupper då den vägen vi färdades enbart kunde klaras av med hjälp av fyrhjulsdrivna jeepar. I denna panchayat var alkoholism ett stort problem bland männen och detta stod ofta som anledning till att samhällets kvinnor utsattes för våld hemma. För att motverka detta försökte kvinnorna att förbjuda alkoholbutiker i närområdet för att på så sätt begränsa problemet till hembryggning av drycker med lägre alkoholhalt.

Att få träffa dessa kvinnor i deras hembyar har verkligen varit ett privilegium och jag har fått en helt ny förståelse för vilken otrolig förändringskraft de representerar.

– Johannes Källgren

Vår investerarresa till Indien har hittills varit underbar. Vi har tagit pulsen på hetsiga Delhi, ätit fantastiskt god mat och upplevt en härlig kulturell atmosfär. Men det var först idag, onsdag, som vi för första gången fick ta del av Hungerprojektets faktiska program. När jag skriver detta sitter jag på ett hotellrum i den lilla staden Katni, ungefär 3 timmar från Jabalpur, i staten Madya Pradesh i centrala Indien. Dagen har varit något helt utöver det vanliga och verkat både inspirerande och ögonväckande för alla oss som fått förmånen att åka på den här resan.

Allt startade med en ungefär 40 minuter lång bussresa till en av Hungerprojektets samarbetspartners ute på landsbygden här i Madya Pradesh. Vi var på våg mot vår första Womens’ Leadership Workshop där ett 30-tal ”elected woman representatives” skulle avverka dag två i deras tre dagar långa utbildning. Kvinnorna är invalda i så kallade Panchyats, vilket man väl närmast kan likna vid kommunfullmäktige, där de precis börjat/ska börja sitt arbete. Till skillnad från en svensk kommunpolitiker har dock dessa kvinnor aldrig någonsin haft något politiskt engagemang. I realiteten har de inte ens haft några rättigheter som människor i hela sina liv. Synen på kvinnan på den indiska landsbygden är helt klart mycket annorlunda från i Sverige, och kvinnor får regelbundet utstå fysiskt våld från män. De ses inte som tänkande människor, och denna syn delas till och med ofta av dem själva. Womens’ Leadership Workshop är i denna kontext ett av Hungerprojektet många verktyg för att hjälpa dessa relativt nyvalda kvinnor att förbereda sig för sitt arbete i en Panchyat, samt stärka dem inför uppgiften.

Väl på plats smög vi in i ett rum där workshopen redan startat. Kvinnorna var i full färd med att diskutera gårdagens lärdomar med tränaren, då det tydligen tagit 4 timmar innan de ens yttrade sitt första ord. Ordet gick från kvinna till kvinna och de berättade alla något de lärt sig från gårdagen. De berättade bland annat att de för första gången lärt sig att män och kvinnor har samma rättighet till utbildning och att de att utbildning är vitalt för att bli en bra ledare. En av dem påpekade att kvinnor inte har någon framtid om de inte tillåts kliva ut ur sina hem och en annan berättade att hon lärt sig vad konceptet våld faktiskt betydde. Efter ett litet tag började så programmet för dag 2. Varje del av utbildningen börjar med en sång vars text är baserad på verkligheten. Denna fungerar som ett sätt för dessa kvinnor att kommunicera det de annars håller tyst om – de begränsningar som formar deras liv. Efter detta började utbildningen om politiskt medborgarskap. Här togs ett antal exempel på hur arbetet i Panchyats tidigare sett ut upp. Kvinnorna diskuterade hur korruption, mutor och utestängning av kvinnor karaktäriserat detta arbete, och hur denna bild nu börjat förändras. Kvinnan har helt klart en större roll i det politiska kommunstyret idag, men samtidigt är det långt ifrån jämställt. Workshopen fortsatte sedan med att kvinnorna ingående fick lära sig hur lagen förändrats till att kvotera in minst en tredjedel kvinnor i landets hundratusentals Panchyats, och vilken möjlighet detta utgör för dessa utav samhället förtryckta människor. Pedagogiken här var briljant. Tränaren jämförde deras rättigheter som panshyatmedlemmar med handens fem fingrar. Lillfingret står för jämlikhet, ringfingret för rätten att välja religion, långfingret för rätten till frihet, pekfingret för rätten att inte bli förtryckta och tummen för rättigheten till utbildning. Samtidigt symboliserar handens fem fingrar den femåriga mandatperiod de har på sig att omsätta dessa rättigheter till verklighet.

Härnäst inleddes ännu en pedagogiskt fulländad övning. Kvinnornas samhälliga begränsningar skulle demonstreras. Tränaren bad en frivillig att ställa sig i mitten av rummet, och frågade sedan resten berätta vilka begränsningar de känt har påverkat dem som kvinnor i sina liv. Kvinnorna ombeddes beskriva dessa begränsningar genom att knyta ett stycke tyg kring den kroppsdel på kvinnan i mitten som symboliserade begränsningen. Först bands benen ihop för att visa på begränsning till mobilitet, därpå händerna för begränsningen av handlingskraft och efter bara några minuter var kvinnan i mitten av rummet bandagerad från topp till tå. Till slut bad tränaren kvinnorna att ta bort varje stycke tyg och för vart och ett av dem förklarades vilka rättigheter kvinnorna hade, som dessa begränsningar i dagsläget kuvade.

Efter en underbar lunch tillsammans med de folkvalda kvinnorna fortsatte sedan dagen med utbildning kring den legala struktur som kommer att karaktärisera deras framtida arbete. Här behandlades frågor som vad en panchyat faktiskt är, vilka frågor som där kan behandlas, samt vilka förpliktelser som åligger dem. Efter detta gled diskussionen in i ledarskap och kvinnorna delades in i grupper för att diskutera vilka egenskaper en god ledare har. En grupp menade att en bra ledare bl.a. inte mottog mutor, en annan att denne kan kommunicera på ett klart och tydligt sätt. Samtliga menade att det var av mycket viktigt att en ledare kan organisera saker och ting ordentligt samt ser människors lika rättigheter som en grundläggande del av arbetet. En kopp chai senare bad tränaren kvinnorna att berätta vad de ville genomföra för förändringar i sina samhällen, som de folkligt valda panchyatmedlemmar de numera är. Här behandlades allt från hus- och vägbyggen till pensionssystem, barnfrågor samt el- och vattenlösningar. Imorgon, torsdag, ska kvinnorna lägga upp detaljerade planer för hur dessa förändringar ska planeras, budgetfrågor inkluderade. Drygt 6 timmar efter att vi anlänt till workshopen inleddes en avslutande övning. I denna ombads kvinnorna att titta på sig själv i en spegel för att sedan berätta för de andra vad de såg. De alla hade en märkbar svårighet att se en faktisk människa i spegeln. Istället tenderade de att fokusera på sina smycken, sjalar och namn. En kvinna vågade dock berätta att hon såg en ledare i spegeln, och att hon som en sådan hade möjligheten att förändra saker och ting i sitt samhälle. Det var just detta som tränarna hade i åtanke med denna övning. Kvinnorna ombads att i framtiden försöka identifiera sig med sådana här självskapade personbilder istället för de av samhället formade bilderna av mödrar, fruar och tankelösa oduglingar.

Avslutningsvis bjöds vi åskådare in i gruppen och en fråga/svar-session påbörjades. Kvinnorna var mycket intresserade av vilka vi investerare faktiskt var och vi hade självklart massvis av frågor till dem. En extremt inspirerande, tankeväckande och spännande dag avslutades med ett gruppfoto och en kommentar som omedelbart kom att etsa sig fast i mitt medvetande. Erika frågade om kvinnorna kort kunde sammanfatta vad de framförallt skulle komma att ta med sig från dessa dagar med Hungerprojektet, och vad en kvinna svarade kommer jag nog att minnas för alltid: ”Skräcken är borta, om jag bara öppnar min mun så kan jag göra vad jag vill”. Varma hälsningar från Katni, Madya Pradesh, Indien!

/Carl Waldenor

Glöm inte att anmäla dig: hungerprojektet.se/ledarskapsseminarium