Author Archive

Investerarresan i Indien är över och vi har sagt hejdå till vackra Uttarakhand. Gruppen har deltagit i WLW och blivit överväldigade av beslutsamheten i rummet. Vi har besökt en liten dalitdominerad by i nästan helt vertikalt landskap och fått insikter om hur fattigdom kan se ut. Vi har fått ta del av diskussioner i ett möte mellan flera folkvalda kvinnor som inte träffats tidigare men som tog tillfället i akt att lära sig av varandra. Vi har sett resultat mot alla odds. Det vi varit med om i Indien är långt ifrån vår verklighet hemma i Sverige, Finland, Storbritannien, Tyskland, Holland och USA. Ändå slås vi av likheterna i ledarskapets utmaningar, förändringsmotstånd och vi känner igenom oss i viljan att förändra.

Nu vill jag berätta för världen vad jag lärt mig om Indien. Hör av dig om du vill bjuda in mig att hålla föredrag!
- Caroline

I en typisk bergsby, Bhumiyadhar, träffade jag Meenakshi som är dalit och ordförande i sitt panchayat. Under sin första mandatperiod lyckades hon säkerställa tillgång till utbildning upp till årskurs 10. Hon blev omvald när hon ställde upp för val en andra gång, då utan möjlighet att kandidera för reserverad plats för kvinnor eller daliter. Hon vann mot 7 män, ett starkt erkännande av hennes jobb under första mandatperioden. Meenakshi säger att ”alla kan se vägarna som byggts under de senaste åren”. Nu satsar hon på skola upp till årskurs 12 i byn och jag är övertygad om att hon kommer att lyckas. I och med ledarskapsutbildningen har hon kunnat arbeta med sitt ledarskap på egna villkor. Hon har hittat en kvinnlig ledarstil som fungerar bra, med goda relationer i byn och i relation till de andra panchayatmedlemmarna, män och kvinnor, som hon stöttar i deras ledarskap. Hon står upp mot korruption med sin integritet i behåll.

Jag kunde inte låta bli att fråga om hur hennes mod prövats på vägen. Hon berättar att hennes man har blivit tillfälligt förflyttat i sitt arbete för regeringen när hon ställde upp för val andra gången och att hon blivit hotad av personer ifrån högre kast som menat att hon diskriminerat dem. Hon ler och säger att det var en krokig väg till segern men att kvinnorna stöttat henne. En folkvald man i samma panchayat menar att det inte finns någon motsättning mellan män och kvinnor i deras arbetsgrupp och att hans jobb är att följa Meenakshi som har rollen som ordförande och därmed chef. Han säger att män som tycker annorlunda bara skapar problem, för det finns inget problem egentligen. Jag är övertygad om att mäns uppfattning om kvinnor i beslutsfattande ställning har förändrats i takt med att utvecklingen skett i byn och att motståndet Meenakshi mötte när hon först blev ordförande för 6 år sedan var större. Snacka om resultat.

Det är intressant med dynamiken mellan män och kvinnor i Indien. Kvinnorna i Delhi är tuffa, starka, på många sätt jämställda. Samtidigt, i vissa delar av landet går det 750 flickor på 1000 pojkar som en konsekvens av att flickor är mindre önskade, dyrare för familjen, får sämre sjukvård och mindre näringsrik mat. Det görs ultraljud för att bestämma kön och illegala aborter av flickfoster. Det är ett socialt fenomen, helt enkelt en maktstruktur vi människor skapat och som är upp till oss att förändra, eller hur? En kvinna svarade på frågan om hur hennes man ser på hennes roll som folkvald att ”han kanske har en större roll än vad jag har i hemmet men min roll i byrådet är större än hans, så jag kommer att göra min röst hörd”. Det är första steget. Jag träffade henne på ett möte för 40 folkvalda kvinnor som delade med sig av erfarenheter, framgångar och motgångar. Visst är man nyfiken på vad som blir hennes nästa steg?

Den tredje dagen av en WLW jobbar de folkvalda kvinnorna i grupper för att skapa en bild av sin drömby. I de bergiga omgivningarna kring Bhimtal är byarna som deltagarna bor i vitt spridda. Det är långa avstånd att gå för att komma på den tre dagar långa workshopen men också för att att hämta vatten till sitt hem, för många så mycket som 2 timmar enkel väg. Sjukvårdscentra ligger för de flesta 5 km ifrån byn. På bergiga stigar är det nästan omöjligt att ta en havande kvinna eller en sjuk person till vård, det går faktiskt inte att bära någon på en bår där. När kvinnorna presenterar sin drömby har de många idéer men alla nämner specifikt två områden; vatten och vägar.

Vatten är ett mål i sig men prioriteringen av vägar kräver en följdfråga. Vad skulle det ge att ha fungerande vägar? Jo, fler kvinnor som ska föda barn skulle göra det med hjälp av en utbildad barnmorska. Barnen skulle kunna gå i skola, kanske även under regnperioden. Lärare som placeras in området av regeringen skulle med större sannolikhet också komma dit, inte bara på pappret. Den som blir sjuk eller råkar ut för en olycka skulle kunna komma till vård, förhoppningsvis med hjälp av fordon. De som producerar varor i sina hem får tillgång till nya, större marknader.

När gruppen investerare först slår oss ner för att ta del av workshopen möts vi av nyfikna blickar och stor tystnad. För en liten stund undrar jag om det verkligen ska vara såhär tyst men så snart Hema som håller i utbildningen ställer en öppen fråga exploderar rummet i prat. Sven som sitter närmast mig säger ”Nu låter det som att det är kvinnor i rummet” och berättar att hans mamma var ordförande i Husmodersförbundet som brukade ha möte i familjens kök när han var liten. Jag förstår att han drar parallellen. Det känns som ett sant privilegium att få vara där med dem. De skrattar ofta, bjuder på sig själva när de berättar om sina liv och stärker varandra i sin beslutsamhet att kräva sina rättigheter och bygga vägar under sin påbörjade mandatperiod.
- Caroline

Hälsningar från Himalaya! Nu har gruppen investerare som ska besöka Uttarakhand tagit nattåget norrut från New Delhi till Kathgodam. Vi befinner oss i Nainital och ska besöka en Women’s Leadershop Workshop (WLW) under eftermiddagen. Igår hade vi förberedande möten som presenterade programmen i Indien och Uttarakhand. Några av många nya lärdomar och insikter är:
1. 47% av alla barn under 5 år i Indien är undernärda.
2. Indien rör sig ifrån ett konstitutionellt beslut ifrån 1993 att reservera 33% av platserna i panchayats på landsbygden för kvinnor, mot att reservera 50% av platserna för kvinnor.
3. Kashmir har inte ratifierat det konstitutionella beslutet från 1993. Därmed finns inga folkvalda kvinnor för Hungerprojektet att erbjuda utbildning men vi jobbar aktivt med opinionsbildning i delstaten för att bidra till att hålla den demokratiska processen rullande.
4. Hungerprojektet i Indien utbildar 200 trainers varje år. De utbildar i sin tur folkvalda kvinnor.
5. Det är väldigt viktigt att lära sig cykla.

Förr när jag höll föredrag brukade jag berätta om att det är del i våra workshops för kvinnors ledarskap i panchayats att lära sig cykla. Det är ett inslag som vi första anblick kan verka malplacerat i kontexten. Workshopen handlar om medborgares och folkvaldas rättigheter och skyldigheter, ifrågasätter hur kvinnor är begränsade i samhället, skapar medvetenhet kring frågor som mäns våld mot kvinnor osv. Mitt i alltihop finns det en övning som handlar om att lära sig cykla. Men det är nog så viktigt. Att cykla är inte traditionellt sett något kvinnor gör. Dessutom är det extra komplicerat för den som bär sari.

Tänk så viktigt. Att få testa det du inte ens tänkt tanken att testa tidigare. Att lära sig bemästra det otänkbara i en trygg miljö med andra i liknande situation. Att ha en framgång med dig redan när du går hem från den första utbildningen i ledarskap. Att fatta styret och skifta makten. Nästa gång jag håller föredrag ska jag prata om vikten av att lära sig cykla.
- Caroline