Michael åkte i helgen Vasaloppet till förmån för Hungerprojektet, här kommer hans berättelse.
Kära vänner och supporters!
Frågetecknen var många inför årets Vasalopp. Snötillgången var länge undermålig i Stockholm och jag var tvungen att inleda min träning med att stå och staka på Sats. Därutöver planerade jag och min syster (som skulle köra Tjejvasan) in ett träningsläger hos vår bror (som skulle köra Öppet spår med mig) i Umeå.
När väl snön kommit och jag kommit igång med träningen blev jag sjuk bara tre veckor innan Vasaloppet och samma vecka som mitt enda träningsläger. Efter stränga förmaningar från Carl Johan var jag hemma merparten av vecka 6 för att kurera mig och åkte på fredagen upp till Umeå. Fredrik Wernstedt anordnade ett fantastiskt träningsläger, han lade glidvalla på våra skidor och hade bett en kompis lära oss lite skidteknik. Av henne lärde vi oss massor av tips och trixs, t.ex. som att titta upp i uppförsbackarna för att undvika att få bakhalt. Även om jag inte kände mig helt kry blev det också sju mil skidåkning under helgen. Min svägerska Anna, var ett under av generositet och ordnade mat åt oss på dagarna.
Så kom veckan med stort V och det var dags att börja kolhydratladda. Jag körde på en egenartad kur (som även jag så här i efterhand kan erkänna inte var optimal). Den gick ut på att jag skulle kolhydrattömma under några dagar genom att inte äta några kolhydrater alls för att sedan vända totalt vända och tycka i mig kolhydrater dagarna innan loppet. Min kropp var inte särskilt tacksam och jag kände mig dåsig och nästan febrig på fredagen och lördagen. När Stefan Varnelid, som också skulle åka, på fredagskvällen frågade hur det kändes hade jag inte hjärta att säga att jag kände mig småsjuk utan undvek bara frågan. Inte gjordes det hela bättre av prestationsångesten som denna insamling innebar. Ett tag övervägde jag att inte åka alls men eftersom så många bidragit till insamlingen tänkte jag att jag i vart fall fick ge det ett försök. Carl Johan tyckte dock att jag skulle strunta i tiden och bara njuta och jag beslöt mig för att följa hans råd.
Sen var det dags för det som skidåkare kan prata om i timtal, vallningen. Det var inte det lättaste föret. Det skulle vara tio minus på morgonen och nollgradigt på dagen. Hur vallar man för det? Vi fick hjälp av en rutinerad vasaloppsåkare som hade åkt 43 Vasalopp. Han förespråkade det klibbigaste, kladdigaste och klistrigaste av vallor: klister. Jag var skeptisk. Jag hade aldrig kört med klister förut och bara hört dåligt om det. Men vem var jag att argumentera med en sådan veteran? Det fick bli klister och två lager blå swixvalla (för -5 till -15) ovanpå det.
Äntligen var dagen inne. Min ohemult morgonpigga bror och morbror hade bestämt att vi skulle gå upp vid fem för att komma ut i spåret vid sju. Jag gjorde lama protester men fogade mig. Så var det då dags! Pga. av bilköer och annat blev starten inte så tidig som vi hoppades på men strax innan åtta kom vi iväg! Kroppen kändes förvånansvärt bra. Dåsigheten och tröttheten var borta (kanske för att jag inte kände någonting så tidigt på morgonen) och åkningen kändes lätt och ledig. Kilometrarna flöt på. Vallningen var perfekt! Jag hade både bättre fäste och bättre glid än de flesta! Det var ett fantastiskt väder och obeskrivligt vackert att se soluppgången genom träden och över hundratals taggade skidåkare.
Innan jag visste ordet av hade vi klättrat de 350 höjdmetrarna upp till Smågarna där Madonnas ”Like a Virgin” dundrade i högtalarna. För ett ögonblick övervägde jag att ta av skidorna och börja dansa men tänkte att det nog var bäst att spara på krafterna. I högtalarna ropade de ut att man kunde få massage eller byta stavar och skidor. Det kändes avlägset, jag var full av kraft! Istället tog jag bara ett glas vatten och ett glas sportdryck och fortsatte.
Så kom jag då fram till den klassiska stationen Mångbodarna. En fjärdedel avklarat! Här var den första blåbärssoppan! Men vad skådade jag? Köbildning?! Detta är ju öppet spår, det ska inte vara någon kö! Folk var frågande och undrade vad som stod på. Någon sa att de hade glömt att spåra. 10 dyrbara minuter fick jag vänta (vetandes att varje minut kostade hundratals kronor för Hungerprojektet). Det visade sig att väntan var inför nerförsbacken efter Mångbodarna där åkare hade plogat sönder spåret och folk nu ramlade som käglor. Jag hade läst att man skulle försöka ligga efter någon för att dra nytta av vinddraget, både när man kör utför och när man stakar. Det är nog ett gott råd i världscupen. Men i Vasaloppet där kvalitén på åkarna varierar och åkaren före, i bästa fall kan bromsa upp och i värsta fall ramla drog jag snabbt slutsatsen att det var bäst att ha långt fram till förevarande åkare.
Så rullade kilometrarna på, snart hade jag åkt 30 km. En tredjedel avklarat! Så 35 km, bara en mil kvar till hälften. Jag kom ihåg att jag förra gången var ganska slut efter halva loppet, i Evertsberg. Jag trodde jag skulle känna mig fräschare längre än så denna gång men vägen upp till Evertsberg var tung och kilometrarna segade sig fram, 40, 41, 42, 43… Så kom jag till 45, hälften avklarat. Jo, visst har jag lite krafter kvar ändå! Andra hälften, nedräkningen fram till mål, är alltid lättare! Tre km till Evertsberg. Där kan jag fylla på depåerna. Ny blåbärssoppa, bulle och buljong. Jag passade också på att stretcha min värkande rygg, vilket dock mest bidrog jag fick ont i axeln. Jag frågade vad klockan var. Tolv var svaret. Jag hade alltså åkt över hälften på bara drygt fyra timmar! Skulle jag kanske trots allt klara att åka under drömgränsen åtta timmar?
Från Everstberg var det härlig nedförsbacke ner till Oxberg. Skönt att få vila musklerna i nedförsbacken. Krafterna återvände så smått. Så kom Oxberg, bara en ynka tredjedel, en Tjejvasa, kvar. Jag hade sett Susanne Nyström vinna på 1,20. Det är inte lång tid. Målet var nu nära!
Det var dock dryga mil från Oxberg. Kroppen skrek efter något annat än bulle, blåbärssoppa, buljong och den gjorde bestämt uppror mot sportdryck. Jag bannade mig för att jag inte lyssnat på alla råd att ta med egna tilltugg och bara förlita mig på det jag fick längst vägen. Nu var det bara att ta sig i mål som gällde. I Högberg tog jag dock en kopp kaffe. Eftersom jag inte dricker kaffe annars brukar det ge en rejäl effekt men nu lös effekten med sin frånvaro. Jag såg hur jag blev omkörd av personer som jag kört om tidigare. Hur kan detta ske? Jag är ju expert på att hushålla på krafterna? Jag är ju rutinerad långloppsåkare som både gjort klassikern och Marathon. Nej, jag ska fixa detta! Det var bara att bita ihop. Från, sista stationen i Eldris kan man ta sig på vilja så det gällde bara att ta sig dit.
Så kom nedräkningen. 10 km kvar, en niondel, 9 km kvar, en tiondel, 8 km kvar, en elftedel, 7 km kvar, det är inte långt nu. Jag kom ihåg hur lätt de första 7 kilometrarna gått. Jag har krafter kvar, jag skulle klara det om det så var 17 km kvar. 6 km kvar, en femtondel. 5 km kvar, fem kilometer är ingenting, nu är det bara slutspurten, kom igen! 4 km, en tjugondel kvar, 3 km kvar, en trettiondel, 2 km kvar, ja, jag klarar det, jag kommer i mål, men om jag inte gör det, hoppas folk betalar, av solidaritet, även om jag skulle kollapsa här. Så ser jag plötsligt kyrktornet i Mora. Nu är jag så gott som framme, det är bara staka på! Jag ser en klocka på idrottanläggningen i Mora, halv fyra. Jag kommer komma under 8 timmar! Helt otroligt! En kilometer kvar. Sista uppförsbacken över en biltunnel. Krafter kommer som från ingenstans och jag spurtar in i mål! 7.41.31! Jag kan knappt tro det! Visserligen fick jag spö av min omänskligt vältränade storebror, Fredrik, som återigen visat att gammal är äldst genom att köra på 7.09, men gud va nöjd jag är! Det fanns inte i min vildaste fantasi att det skulle gå så bra! Möjligen tänkte jag att jag skulle kunna köra på åtta timmar men absolut inte under åtta timmar. Vilken lycka och vilken härlig upplevelse. Nu väntar dusch, massage och middag!
Tack alla för att ni stöttat mig genom denna fantastiska upplevelse!
